Mysidia

Jag har lyssnat om och om igen på Hästpojkens nya album. Det är helt underbart bra. Min sambo gillar hästpojken och jag kan bara hålla med. Jag har nästan lärt mig gilla dem och nu kan jag inte vara utan dem. Albumet heter ”från där jag ropar” och är vackrare (som de själva säger) än deras förra skiva ”caligula”.

De flesta av deras låtar handlar om sorg, knark, sprit och cancer, men ändå kan man bli nästan glad av att höra låtarna. Jag vet inte riktigt hur det går ihop egentligen. Deras låtar är som sådana låtar som man kan titta ut genom en bils fönsterruta och känns det som om man är med i en film. Jag gillar verkligen sådana låtar. Då känner jag att musiken verkligen går in.

Min favoritlåt från albumet är just ”från där jag ropar” och är en låt skriven och framförd med 100% känsla. Ibland gör det inget att tonen inte är helt ren eller att vibratot inte stämmer med melodin. Det är riktigt bra ändå.